Fina flickor ligger inte


En solg dag i den charmiga staden Pakse bestamde vi oss for att aka tll Danang, Vietnam. Kaxiga som vi ar tankte vi "Fuck resebyraer, det har fixar vi sjalva!"
Sa vi tog den minsta tuk-tuken vi kunde hitta och begav oss till den Norra busstationen 7 km bort. Fina flickor som vi ar, bokade vi en VIP-buss, for allt vad pengar kan kopa. Pa en VIP-buss kan man ocksa fa chansen att traffa andra varldsvana globetrotters som oss sjalva.
 
Sa klev vi pa den vackra grona bussen och blev placerade langst bak. Ni vet, dar man inte kan falla ner ryggen pa satet. Ja, men fina flickor ligger inte, man maste ju tanka pa hallningen! Vi markte ganska fort att det var en finare buss da den ej hade san dar obehaglig air-condition. Den hade istallet ventiler overallt. Till och med golvet lyfte pa sig da och da och gav en harlig vindpust.
Efter ett tag tryckte noden pa blasan, och istallet for att kissa pa en ohygiensk toalett sa kissade vi ute i den fria vackra naturen.


Efter nagra timmar var det dags for lunch-paus. Vi blev serverade en underbar symfoni av ris, agg, kott i olika gra nyanser. Att slaktplatsen bara var 2 meter fran bordet gjorde att vi forstod hur farskt kott det var, och ekologiskt!
Fran bordet sag vi ocksa hur vackra vilda djur sprang ute pa savannen.
  
Eftersom vi redan blivit sa nara vanner med alla pa bussen, dock inte globetrotters, sa kande vi alla att man kan dela allt med varandra. Sasom uppkastningar och nya foralskelser. Aven om vi nu bara fick ta del av det forsta, sa kommer nog det andra med tiden. Och var inte orolig over den forspillda uppkastade maten, den gick at anda.

Nar vi kom tillbaka till bussen kande vi att det blivit en annan stamning bland oss. Den en gang sa karleksfulla atmosfaren var som bortblast. Det holl i sig anda till gransen, dar vi kande att forandringens vindar blaste. Kanske var det nar bussen for ivag med vara vaskor och lamnade oss vid gransen. Kanske var det nagot annat.
Ju mer vindarna blaste, desto starkare blev gemenskapen och karleken i gruppen.
Vi fick vandra till fots over gransen, med endast kladerna vi hade pa kroppen och vara pass. Nar den 200 meter langa vandringen var over, kande vi varma vindar ruffsa oss i haret. Kvinnorna log, mannen skamte och konverserade. Vi hade klarat det, tillsammans!

 
---

Vaskorna ar tillbaka. Och nu har vi i Hoi An, Vietnam.

Vill ni veta hur det verkligen gick till, las pa resdagboken.se och sok pa fuffsan.

Kommentarer
Postat av: Moa

hahaha! du är så rolig!

2010-02-20 @ 15:23:58
URL: http://moagrundvik.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0